När en del av sanningen kommer fram

Jag vet inte vad jag ska skriva för ord just nu. Jag är full av ord jag vill skriva ned, men samtidigt helt tom på ord. Livet är som en berg & dalbana rakt ner i helvetet just nu och jag vet varken in eller ut. Vet inte var jag står, vem jag är, min identitet och vet inte vad jag vill med någonting ..
Jag vet att livet är tungt och jobbigt ibland, väldiigt mycket för jobbigt ibland. Men detta är det nog det absolut tungaste som jag gått igenom och hela världen har typ i prinsip kraschat och jag ser f*****n inte utväg..  Det tungaste är nog att man alltid ställer upp för andra hela tiden, trots vilket tid klockan är på dygnet .. men trott eller ej .. inte får man det tillbaka när man själv åkt ner i skiten ..  sveken bara ramlar in och jag famlar runt i det.
Huvudet värker, bilderna,rösterna,lögnerna,sveken allt bara famlar jag runt i och allting vara ekar i mitt huvud .. dygnet runt. Inte en sekund utan dom ..
Ångestattack efter ångestattack .. men neej, inte står där och hjälper när man som väl behöver det.
Det jag kan förstå är dom som inte gått igenom samma helvete som mig, dom kan jag åtminstonde förstå att dom inte vet hur dom ska göra!

Eld & vatten .. ja det är vad jag skulle kunna göra för nästan alla, men det är inget jag kräver av andra att dom ska göra för mig .. för jag räknar inte med att alla dom underbara personera som finns i mitt liv idag att dom finns där imorgon. Eftersom sveken alltid kommer, så förväntar jag mig inte annat än det.

Men någon gång lär väl allt upphöra? S N Ä L L A bara för en sekund iallafall!
Jag är så slut på ork att jag bara famlar runt i mörker, att tankarna bara snurrar runt i huvudet och man faller ordagrannt. Dom kommer få mig att kolapsa en vacker dag.

Att bygga upp sig kan ta allt ifrån ett par månader till flera, flera år .. men att brytas ner kan ta två sekunder. ett tpar ord kan få en att falla pladask. Är det inte allt lustigt ?
Att man jobbat så hårt för någonting och sen bara famla i mörker .. att det vara kan ta två unka j*vla sekunder. Ett par ord .. jag finner inte ens fler ord just nu.

Det bästa med det jag just gjort är att jag äntligen hitta ord utan att sitta och tänka efter utan att bara låta fingrarna, huvudet och hjärtat säga sitt.  Nu lättade det en gnutta i hjärta, men det är låååååångt ifrån helt lättat.



ååååååååw, ta mig härifrån! en vacker dag ger jag upp. Vare sig jag vill eller inte.
Snälla ge mig en liten glimt av glädjen tillbaka.
Du kanske ser hur jag ler, men bakom leendet finns en skadad själ och en flicka som bara vill ligga i sängen och gråta och ligga och stirra rakt upp i taket.


Detta är en j*kla liten del av mig.  Om min sanna verkliga verklighet!

varma kramar annelie