Du vet

Du vet lyckan, hur den känns. Du vet lögnen, hur den känns. Du vet smärtan, hur den känns. Du vet ovisheten, hur den känns. Du vet ångesten, hur den känns. Du vet krossat-hjärta, hur den känns. Du vet sveket, hur den känns. Du vet när du är lycklig, hur det känns i magen. Det där fjärilarna som flyger runt och kittlas. Den där spraligheten man får som går runt i hela kroppen, och du känner hur du skulle kunna flyga iväg. Lätt som en fjäder. Du vet när lögnen kommer, men fortfarande tar det hårt i ditt hjärta. Tusen knivar i hjärtat. Klump i halsen. Svettas. Panik ! Smärtan tar sin plats. Den tränger sig på. Den gör dig illa. Tårarna. Paniken. Smärtan tar sig in över allt, du har inget annat val. Du vet att ovisheten kommer. Och du kan inget göra. Men när den kommer, så bryter du ihop, fast du själv har bestämmt dig att vara stark, och kunna stå emot. Går inte. Hjälp. Pladask. Mygande kommer den. Svårt att andas. Svårt att tänka klart. Snabbare andning. Svettas. Ångesten kyper upp genom alla leder,blodådror, hjärtat och upp i huvudet. Du står där, men inget du kan göra. När det där krossade hjärtat kommer. Du bestämmer dig för att du inte ska bryta ihop eller vara svag. Du bestämmer dig för att vara stark och inte en tår ska du fälla. Men pladask står du där. Hjärtat blöder, du föll, du vart svag, du bröt ihop. Vare sig man vill eller inte. Sveket, det kommer. Du har förberätt dig. Den sa att den aldrig skulle svika dig. Men sveket kom. Det är verkligheten. Du vet, när man ändå bestämmt sig för något, så kommer man ändå bryta ihop. Sveket kommer alltid, lögnen, krossat hjärta, ångesten, ovisheten & smärtan. Varför du alltid ska få mig att känns såhär, det är rena totyren. Du kan ge mig ett ögonkast, och allt är förstört. Tusen gånger miljoner, har jag sagt till mig själv att jag ska hålla mig stark, vara envis, stå upp fast muren ramlar. Det har jag sagt. Men ändå är du så Förbannat helvetes bra på att bryta ner mig. Det spelar ingen roll, denna sanningen är min verklighet.